Tutte le strade portano a Roma

Vi ankom till Italien en solig novembermorgon och lamnade vara cyklar hos en trevlig familj i Livorno. Taget tog oss for att se det lutande tornet i Pisa, doumen i Florens och uppleva lugnet i Siena.

Val tillbaka i Livorno skulle vi lamna in Idas cykel som sedan i Cannes (eller var det kanske redan fran borjan?) bara blivit varre och varre. Vi kande oss aterigen redo att ta oss an cyklarna, den har gangen langs den italienska kusten. 
Tydligen hade vi dessvarre ingenting att saga till om saken. Beskedet pa cykelverkstaden blev att cykeln inte gick att laga, de forstad sig inte pa hur den svenska cykeln fungerade och hade dessutom inte ratt delar i Italien.

Men livet gar vidare och det gjorde aven tagen, dock inte utan att vi kande oss en aning vilsna . Den cykelvecka vi planerat och den storslagna ankomsten till Rom var inte langre genomforbar. 

Vi improviserade och spenderade tre natter i Tarquinia men insag att pengar skulle sparas om vi bodde pa superhostlet i Rom. Mina damer och herrar, vi presenterar Roma Allessandro Downtown hostel: frukost pa morgonen, pasta pa kvallen och fritt internet. Allt for 150kr per natt. Sicket klipp!

Efter att ha spenderat en natt pa Roms ena flygplats anlande vi till Rom och nu har vi varit elva av tjugofem dagar i den vackra staden. Den har potential till att bli en foralskelse. Vi har hunnit med att se paven och hans galna fans live, vadrat runt pa Colosseum, forum romanum, det historiska centret, konstmuseum och vatikanstaten samt atit kopiosa mangder pasta. Vi turistar stenhart, vilket bade har blivit enklare och intressantare med familjen Lofs svenska rom-guide. Boken ar stor och klumpig men ar anda en trogen foljeslagare overallt.

I lordags tipsade Felicia, en kompis fran gymnasiet, oss om en svensk julbasar i svenska kyrkan. Bada blev helt lyriska av tanken pa svensk mat och lite julstamning. Ida tvingade upp Kicki redan vid halv nio trots en hel del protester. Pa sparvagnen dit traffade vi tva gubbar fran Sverige som visade oss vagen och senare bjod pa julfika. Julbasaren var till belatenhet och efter att ha druckit cosmopolitan i ren sex and the city-anda med Felicia pa kvallen kande vi bada att vi hade fatt en rejal dos med svenskhet under dagen. Men an var det inte slut och den har gangen var Kicki som tvingade upp Ida - sondagen bjod pa svensk adventsgudstjanst och plotsligt var vi kanda som de svenska cyklisterna i forsamlingen. Prasten (Felicias far) presenterade oss infor alla och vi blev smatt nervosa da det nastan lat som om vi gjort en pilgrimsfard hit. Nar vi hade pratat med alla tanter och atit ett x antal gifflar och pepparkakor vandrade vi hem genom ett regnigt Rom. Med hjalp av lite fantasi sag regnet nastan ut som sno.

Imorgon flyttar vi in i var hyrda lagenhet i tva veckor innan flyget tar oss hem till Sverige lagom till jul. Innan dess vantar vi finbesok i form av Luzze och Eve, ikeabesok (vi kan inte vanta pa sverige langre), romersk shopping och en egen liten romersk minijul. 



Kristin och Ida   

Bilder kommer efter hemkomst.

Nedan följer ett dåligt skrivet inlägg. Men vi känner pressen att publicera något nytt så vi orkar inte bry oss. Förlåt Fredrik Holmquist.


Vi ar radda att vi har gjort nagot dumt som har gett oss dalig karma. Varfor tror vi da det har?

Det hela borjade med att Kicki fick magkramp, som efter tva veckors smarta visade sig vara magkatarr. Ida drabbades av en annu oidentifierad magsjuka som holl dem bada vakna en hel Best Western-natt. Ida spydde loss och Kicki fick kanna av de mindre roliga sidorna av foraldraskapet.

Vi markte en forandring i klimatet, och da pratar vi inte om den positiva temperaturforandringen utan om det manskiliga bemotande. Det har hade de i norra Frankrike varnat oss for.

De vita smavagarna som vi tidigare hade cyklat pa for att kunna konversera och samtidigt slippa all trafik blev allt farre. Var invenstering, den alskade kartan, borjade svika oss och ni vet ju att ett svek fran nagon man alskar och litar pa aldrig ar enkelt.

Vara svarta hingstar och trogna barare borjade knarra, rassla och kandes allmant opalitliga. Idas har redan fran borjan varit lite bangstyrig men nar aven Kickis borjade krangla blev det for mycket.

Maten, var fralsare, blev var forgorare nar gasen tog slut. Vad an gubben pa naturkompaniet sager sa kan vi har med konstatera att Frankrike inte har den gasen vi behover. I brist pa gas har pasta ersatts med kex och muslibars, grot med baguette och kvallsmatens varmande soppa med vatten och knackebrod. Dessutom har våra sporks och andra mattillbehör lagats åtskilliga gånger med silvertejp.

Nattemperaturen forandrades drastiskt och vi vaknade med istappar pa taltet.

Ja, vi kan sumera det hela med att allt borjade ga at helvete. Den daliga matransonen, kartans svek, vara matta kroppar och de sju veckorna pa cykel hade tart pa oss och vi var oerhort brackliga.

Vi cyklade ut ur Valance och var trots omstandigheterna pa ett ganska gott humor efter en otroligt prisvard pizza plus efterratt (10 euro) och en for en gang skull frasch camping. Vi tankte att vi kanske hade sonat vara brott och var karma hade forbattrats. Som manga andra cykeldagar i sodra Frankrike inleddes dagen med en vacker asfalterad cykelvag utemed Rhone som sedan helt ovantat forsvinner eller visar sig vara ofardig. Detta trots skyltar som vittnar om annat. Denna morgonen gick det dock samre an foregaende dagar. Vi leddes in i ett industriomrade och hamnade pa en motorvag (ingen bra cykelvag). Efter lite vilset kringcyklande slutade vi pa en bro vid Rhone, endast 1km fran dagens startpunkt. Nar vi satt dar pa bron och frenetiskt tuggade i oss vara egenplockade valnotter, som nu mognat, insag vi att vi orkar inte mer. Vi orkar inte mer.

Vi erkänner oss här med besegrade av sodra Frankrike. Det var helt enkelt inte så roligt att cykla längre. Södra Frankrike och cykel går inte ihop sig. Vi får återkomma 2012 då cykelvägen mellan Lyon och havet är färdig.

Vi behövde alltså ett nytt, tillfälligt transportmedel. Ida foreslog att vi skulle byta cyklarna mot moppar medan Kicki var mer inne pa en bat. Aven mer desperata forslag som att byta ut cyklarna mot varsin kossa som oskyldigt stod och betade en bit darifran diskuterades. Men eftersom vi ville varna om vår karma och inte göra bonden ledsen kom vi fram till att tåg var det bästa alternativet.

Vi har alltsa sedan dess varit tagluffande cykelturister och cykeln har mest fungerat som packasna. Ni ska dock inte tro att det var en enkel undanflykt. Manga tågstationer saknar hiss och tågen envisas med att ga fran perrongen längst bort från stationshuset. Våra cykelkroppar har kommit väl till pass när vi tvingats släpa (tro inte att det går att bära) cyklarna upp och ner för branta trappor.

Tåget tog oss till flera städer och vi har för första gången på hela resan stannat även i de mindre städerna längre än en natt. De två senaste veckorna har varit avslappnande och vi har besökt Avignon, Aix en provance, Aubagne, Marseille, Cannes, Monaco och Nice. I Nice har vi snart befunnit oss i en vecka och vandrarhemmet börjar kännas som ett hem.

I lördags mötte vi upp Kickis moster och bror på stationen och hade tre fina dagar med dem. Jätteskönt att kunna konversera obehindrat med någon.

I onsdags åkte Kickis släktingarna hem men Ida hade överraskningar planerade. Vi bestämde oss för att ha lite tid för oss själva och medan Kicki spenderade dagen på stranden tillsammans med en bok mötte Ida upp vår kära vän Anton Thorstensson på stationen. Ida och Anton gick och köpte frukt och började vandra ner mot stranden där de skulle möta upp en intet anandes Kickis. Vid åsynen av sin vän började Kicki skrika och agerade allmänt dramatiskt. Det blev ett kramkalas utan dess like.

Kickis bror och moster tog regnvädret med sig hem och Anton tog i sin tur med sig solen. Vi kan sammanfatta det senaste dygnet med sol, strand, bad, indisk mat, kärlek, lugn och pannkakor.

Nu styr vi kosan mot Korsika (en ö vi har fått för oss ska vara paradiset men där det tydligen förekommer ett x antal lokala bombningar varje år) och sedan vidare mot Livorno, Italien.

Kicki och Ida

Här nedan följer bilder från diverse tillfällen:


Beaune

Nyduschade i Troyes.

Troyes.

Nice.

Fiskare i Nice.

Frukost med underbart svenskt lingongrova.

Nice.

Såhär långt cyklade vi i Frankrike innan vi sket i det.

Marseille.

Första doppet i medelhavet. Superbe.

"Var kan vi ställa våra cyklar?"

Mögliga strumpor.

Monaco.

Kickis dolda talang.

Brödhyllan i Frankrike. Choklad, choklad, sockerkaka?

Vi brukar oftast skriva om de lite mer speciella tillfallena sa nu vill vi aven dela med oss av det som skulle kunna kallas var vardag. Buljongen i soppan sa att saga.



Ida vaknar alltid forst, omkring sex. Kickis pulsklocka piper senast klockan halv atta och Kicki vaknar langsamt till liv. Vi packar vara vaskor i lugn och ro. Om vi bor pa en trevlig camping byter vi om i toaletthuset annars trangs vi i taltets minimala utrymme. De forsta veckorna at vi innan vi packade ihop taltet men insag senare att hela proceduren kan forkortas minst en kvart om vi packar ihop taltet och hanger pa vaskorna pa cyklarna innan vi ater. 



For att starta dagen med en stadig frukost ater vi havregrynsgrot. Grynen har dock blivit allt svarare att fa tag i ju langre soderut vi kommer. Betydelsen av ordet nyttigt blir vagare och vagare och vi ar inte sakra pa att franskan over huvud taget har en motsvarighet till ordet. Den forsta veckan var frukoststunden mycket underhallande for Kicki. Var nyborjargrot paminde mer om en degklump an grot. Vid varje tugga rynkade Ida, som aldrig varit ett sarskilt stort fan ens av grotliknande havregrynsgrot, ihop hela ansiktet och skoljde snabbt ner klumpen med vatten. Numera har vi kommit pa knepen med grotlagning och tycker mest det ar gott att fa nagot varmt och mattande i magen.



Efter frukosten diskar vi (eller okej, arligt talat sa skiter vi oftast i det. Hygienen ar inte pa topp och lite vatten eller mojligtvis en vatservett eller lite mossa brukar racka) och borstar tanderna.


Vi cyklar sallan ivag senare an nio. Vi har upptackt att den "tidigare morgonen" och morgonsolen bjuder pa mycket trevlig cykling, darav alarmet.



Tva timmar senare ater vi vart forsta mellanmal som oftast bestar av mackor, en nyplockad frukt eller en energibar. Lunchen intas ytterligare tva timmar senare och da ar det pasta som galler. Lyxar vi till det blandar vi i lite ost elller kanske till och med lite pulversoppa. Omkring tre ar det dags for mellanmal nummer tva. Oftast kanner man behovet av nagot lite sotare vid den har tiden. I borjan var det mest choklad som gallde men nu varvar vi ibland med chokladkex eller ett franskt frukostkex (ja, de ater kex till frukost har).



Folk ar valdigt hjalpsamma och erbjuder sig ofta att visa vagen eller var vi befinner oss pa kartan (vilket vi dock oftast vet battre an dem). Ibland har det till och med hant att de hoppat in i bilen och visat vagen.

Vid femtien ar vi trotta och borjar fundera pa var vi ska sla oss ner for natten. I Danmark hade vi lyckats inforskaffa en karta over campingar som vi anvande oss av, boendet i Holland dominerades mest av B&B och i Frankrike har vi kommit pa att taltning i fransmannens tradgardar ar superbra. Eftersom ingen av oss beharskar franska bad vi mannen pa turistinformationen i Mabeuge att skriva en lapp pa franska at oss. Den lyder:

Vi ar fran Sverige
Kan du fylla pa vara vattenflaskor?
Kan vi satta upp vart talt i er tradgard?
Tack!

Lappen visade sig vara mycket anvandbar. Det ar gratis och inte alltfor sallan bjuds vi aven pa bade frukost och middag. Ofta blir vi aven erbjudna att ta en dusch - nagot vi inte vet beror pa att vi luktar illa eller om de helt enkelt bara ar trevliga. Det forstnamnda ar tankbart med tanke pa att vi inte duschar mer an en gang i veckan (om ens det). Dessutom moter vi massvis av manniskor och far se hur olika franska familjer lever. Mycket larorikt och spannande. De ganger vi inte blir bjudna pa middag surplar vi i oss soppa. Pulversopporna finns i mangder av olika smaker och konsistensen kan varieras med hjalp av vattenmangden. Vi har fortfarande mycket kvar att upptacka i pulversoppornas varld.














Oavsett var vi bor blir vi trotta omkring sju-atta. Vi somnar aldrig senare an tio - allt oftare narmre nio. Vi lever i vara traningsklader och alskar numera vara fula men ack sa bekvama gympaskor. Vi har ofta fatt hora att vara vinddressar ser ut som de som de franska postgubbarna anvander. Vara klader i kombination med vara cyckelvaskor har lett till manga glada vinknigar och tutningar fran landetes officiella postgubbar. Att varje dag forflytta sig, leva i sin packning, standigt utsattas for nya intryck och nya stallen och aldrig ha en fast punkt ar minst sagt utmattande. Ett lagom kvallsnoje bruka vara att lasa lite i sin bok eller lyssna pa musik eller ljudbok. Vi skriver ocksa dagbok - Ida lite mer regelbundet, Kicki lite mer slarvigt pa grund av lathet.

Vi har aven borjat referera till taltet, eller platsen dar vara vaskor befinner sig, som hem. Kicki borjade med detta redan efter tre veckor och Ida var inte sen att hanga pa.












Vi har konstaterat att vi har sovit bredvid varandra, och knappt varit ifran varandra langre an nagra timmar, pa sju veckor. Ett symptom pa att vi har umgatts for mycket ar att vi ofta sager samma saker samtidigt. Men att vi tanker lika har underlattat och vi samarbetar bra. Nar det kommer till spraken tog Kicki hand om tyskabiten medan Ida har tagit hand om franskan. Hollandskan sket vi i och resten fixar vi tillsammans.

For att halla lagandan uppe gor vi vid varje ny kommun elller provins "high five" och vid varje landsgrans slar vi till med en "high ten" ("Ten five"). Konstigt nog har detta inte lett till nagra missoden eller olyckor an.  






































Ingen dalig buljong om vi far saga det sjalva.





Kristin & Ida

Vi lamnade Bryssel, bada tva nagra belgiska choklad-kilon tyngre, den 30 september med riktning Frankrike. Da vi inte hade nagon anna karta an utskrifter fran google maps var vi illa tvugna att folja N6, en lite for stor vag for cyklister. De som havdar att Belgien ar ett cykelland ljuger. Vi har nu fatt erfara att Belgiens alla trottoarkanter och gropiga vagar ar langtifran cykelvanliga. Vi fragade oss hur det rullstolsbundna befolkningen i landet egentligen klarar sig?

Efter att ha korsat franska gransen fick vi kartor och information pa tursitinformation i Maubeuge (forsok att uttala det, ja vi hade kul.). Vi kom dit 13.05, hela staden hade lunch mellan kl. 13-14 och allt var darmed stangt. Det har visade sig senare vara ett aterkommande dilemma i hela Frankrike (vi vill ha den svenska 24h-servicen, julafton, nyarsafton, langfredag - whenever you want!). Alla campingar i norra Frankrike hade tydligen stangt dagen innan men den snalla mannen pa turistinformationen ringde runt till nagra Chambre d`hotes (den franska versionen av B&B) och fick napp pa ett stalle nagra mil soderut, utanfor Saint-Hilaire. Han gav oss en, for oss detaljrik, karta som aven visade alla sma vagar. Sa fort vi kom ut pa landsbygden motte vi det Frankrike som vi bada forestallt oss - backar, stora vackra vyer, serpentinvagar och sma gamla byar. Allt var gront och badade forstas i sol.

Av okand anledning har det mesta som vi behovt eller onskat oss under den har resan mirakulost dykt upp. Alltifran pannkakor, vin, lasange, potatisgratang till kartor och IKEA etc. Vi har aven under atskilliga tillfallen lyckats snappa at oss de sista rummen i flera stader. Den har gangen behovde vi bada somn (de vi bodde hos i Bryssel verkade inte alls behova samma tiotimmarssomn som vi numera behover). Bada var trotta pa att alla sa kallade lediga dagar i storstaderna egentligen var fulla med nya upplevelse och intryck. Ingen av oss hade egentligen vilat en hel dag pa mer an fyra veckor. Det vi behovde var helt enkelt en ledig dag. Ett stalle dar det inte fanns nagot man borde se eller gora. Dar det enda alternativet var att gora ingenting.

Det chambre d'hotes vi hamnade pa var mitt i prick (http://granges.saint.hilaire.free.fr); Agarna till stallet alskade dessutom Sverige och darmed aven oss. Eftersom vi bada har blivit lite av patrioter pa den har resan (ja Johan, du horde ratt. Sverige ar fan i mig genialiskt.) var det otroligt kul att hora allt berom vart hemland fick. Pa grund av var nationalitet, eller kanske rent av for att vi ar sa trevliga, blev vi bjudna pa hemgjord ostpaj (Kickis ogon los av ostiver) gjord pa provinsen specialost.

Eftersom vi trivdes sa bra och familjen var sa trevliga mot oss bestamde vi oss for att stanna en natt till. Vid frukosten anvande sig Ida av vart nyinkopta lexikon och fragade pa franska om en natt till var mojligt. Idas ogon vidgades av chocken nar gubben faktiskt forstod vad hon sa. Vi fick varan dag av att gora ingenting och de fick annu en dag med chans till svensk inside information. Framat kvallen blev vi inbjudna pa fransk middag i agarnas egna hem tillsammans med slakt och vanner. Mycket trevligt!

Utvilade och matta lamnade vi dem pa sondagsmorgonen. Vi forsakrade dem om att vi skulle bjuda igen, bade pa svensk middag och boende, nasta gang de besoker Sverige. Med bla himmel och latta ben flog vi fram med destination Paris. Vi sag kalvar fodas, bodde pa en bondgard, plockade valnotter (som tydligen vaxer pa trad!), sov i slott, snodde vindruvor, bajsade bland majsplantor, at stormkokskokade majskolvar, sov i en honsgard (dar fanns aven ett svin), blev vackta av atskilliga kyrkklockor, hetsat choklad samtidigt som vi skrattgrat osv..

Vi kom dock fram till att vi var lite for opretantiosa for att aka till Paris. Vem behover eiffeltorn och baguetteatande baskerman? (okej, det fanns inget boende) Vi laddade batterierna med ett restaurangbesok i Chateu Thierry och styrde sedan cyklarna mot Troyes istallet.

Troyes var en mycket charmig trastad (googla!) dar vi bodde pa hotell och at treratters. Eftersom vi under eftermiddagen hade insett att vi tydligen befann oss i provinsen Champange kande vi oss ocksa manade att avsluta kvallen med just denna dryck.

Nu ar vi i Dijon och ska i eftermiddag leta senap och ata snabbmat. Imorse upptackte vi sma istappar pa vart talt vilket fick oss att fundera pa om det inte ar dags att borja bo inomhus.

Kristin och Ida

Eftermiddagschill.


"Farjan" som tog oss over floden.


Rotterdam.


Garage and breakfast.


Hollandskt kvallsmys


Frukost med ryggstod


Belgiska gransen!!


Den obligatoriska Brysselvafflan. Det trendiga Mocafe.


En rosa godisbutik. Vi kopte ingenting..


Parking 58


Har elade sig Kicki i huvudet.

Utsikt over Bryssel. Parking 58.


Besok hos Anna Hedh i europaparlamentet.

Vi kande oss priviligerade (ni skulle sett lunchbuffèn Anna bjod oss pa.. Fancy som fan. Efterrattsbuffèn var inte att leka med.))


Anna Hedhs fotograf, som aven fotograferat kungafamiljen, ville ta en bild till Annas hemsida.
Papapaparazzi


Utanfor parlamentet var det en marknad dar alla lander var representerade. Vi var proppmatta (och da menar vi verkligen proppmatta) efter lunchen men lyckades toja ut magsacken annu en bit.


Ol, vin, vodka, choklad; brod, ost, kakor, godis, pannkakor, kott. Bara att valja mellan alla landers specialiteter. Men Sverige bjod inte pa nagot. Saklart.


Efter besoket i parlamentet demonstrerade vi. http://www.etuc.org/a/7407


En indoktrinerad socialist.


Vi forsoker se mysiga ut i Bryssel. Sallan ar vi uppe sa sent men i Bryssel forsokte vi oss pa ett undantag. Somnade vid tolv.


Vi anlande till an sa lange soliga Frankrike. Mer om det senare.



Kicki och Ida

The before picture.


Efter halva klippningen..


Resultatet.



Resultatet.


Resultatet (sur-pose).

Eftersom Kristin tillagnade ett helt inlagg till mig, kan inte jag vara samre. Jag passar aven pa att beratta lite om staden vi for narvarande befinner oss i.


Kristin ar kvinnan med stark vilja som faller for mannen pa Team Sportia som kan sin sak. (Vattenflaskorna smakar i och for sig plast). Jag har inte tillrackligt mycket med fantasi, eller mojligtvis ork, for att komma pa vilken mobel som bast skulle kunna liknas med Kristin. Men det skulle formodligen vara nagon som ar hard pa utsidan och mjuk pa insidan (forsok komma pa en sadan mobel).

Isdrottningen faller sallan en tar, aven fast det var nara ogat i forrgar. Vi hade precis anlant till Bryssel och sjalvklart lyckats komma in i horkvarteret (som tydligen finns i alla stora stader). Ni kan ju tanka er feministkickis upprordhet nar halvnakna kvinnor star och poserar i fonstren bade till hoger och vanster.  Kicki madde inte sa bra den har dagen och hade hallt sig en bit bakom mig hela vagen till huvudstaden. Mitt bland alla fonsterkvinnor bestamde jag mig for att nu borde vi nog aterigen fraga nagon om vagen. Jag stannade till och vantade in Kicki. Nar jag vander mig om ser jag henne ligga pa marken under cykeln med en belgisk man bojd over sig. "Mademoiselle, Mademoiselle". Skadeglada Ida vill saklart gapskratta, nagot som snalla Ida (en liten mindre del av mig) kampar med att halla tillbaka.

Jag kan ju tillagga att jag nagra timmar senare lyckades slanga Kickis mobil i McDonalds avfallstunna efter att hon placerat den pa sin bricka. Jag ville ju bara vara lite snall mot Kicki, som fortfarande inte var pa sarskilt bra humor. (Hon propsar pa att jag ska tillagga att hon "faktiskt hade valdigt ont i magen.. och feber sakert". Jaja.. Jag fick folja med backstage pa McDonalds dar snalla Ida kunde slappa fram skadeglada Ida. Jag tror inte personalen forstod varfor jag var sa lycklig over att ha lyckats slanga min mobil bland allt McDonaldsfett. 

Kicki ar personen som ibland forvaxlar sina egna asikter med sanning men i grund och botten ar en valdigt sympatisk person som verkligen bryr sig om manniskor som behover nagon som bryr sig om dem. Nar vi cyklar tillsammans har jag verkligen sett hennes envisa sida lysa igenom. Hon verkar faktiskt gilla att pressa sig sjalv till det yttersta och trampar ibland pa som om det inte fanns nagon morgondag. Jag, som ar medveten om morgondagens existens, far en tom blick och trampar maniskt ner benen for att hanga med.

Jag tror att Kicki kommer att lyckas i livet. Aven om hon inte tror det sjalv kommer hon en dag sta dar mitt i politikens varld. Ett tydligt tecken ar hennes euforiska beteende som har hallt i sig anda sen vi fick svar fran Anna Hedh dar hon glatt erbjod sig att visa oss runt i Europaparlamentet. Som tur ar behover jag inte sta ut med denna friskis och svettis-gladje allt for lange. Imorgon klockan elva, samma tid som den har demonstrationen ska aga rum: http://www.etuc.org/a/7590 ska vi mota upp fru Hedh.

Kicki ar personen som elchockar sig sjalv i huvudet hogst upp i ett parkeringshus i Bryssel (otrolig utsikt), som later mig klippa av henne haret med en nagelsax (jag har i och for sig en otrolig talang) och som forsoker gora hela varldens befolkning till vegetarianer (men vem fan ska ata allt kott da?).

Jag tycker om Kicki aven fast hon sover alldeles for lange pa morgonen, inte ater kott och da och da glommer bort att man faktiskt kan fa traningsvark. Hon later faktiskt alltid mig fa den storsta chokladbiten och koper egen ost, utover den gemensamma, for att hon vet att hon kommer ata upp allt sjalv.


Ida



Tack Anders for all hjalp. Cyklarna rullar fortfarande!

Kristin och Ida

Efter att ha sovit pa ett fint hotell (swimmingpool, mjuka lakan, godis pa kudden, frukostbuffe etc.) i Bad Bentheim (namnet pa staden sager allt!) cyklade vi over den Nederlandska gransen. Det kandes alldeles underbart och med detsamma nadde doften av choklad och ost vara nasborrar. Marken blev platt och jamn, cykelskyltar sa langt ogat kunde na och bilar som faktiskt tog hansyn till cyklisterna.

Var forsta favoritstad i Holland var Olderzaal. Men det visade sig aven att Epe, Zeewolde, Almere, Amsterdam, Kamir och Gouda ocksa var sevarda, an dock pa olika satt. Och ska man rekommendera nagot i graa Tyskland sa ar Husum en mycket sot stad.

Pa fredagskvallen v.37 anlande vi till Almere, en liten stad utanfor Amsterdam. Dar hade vi gratis boende hemma hos en helt underbar familj. Sonen och hans vanner hade Kicki traffat i Jonkoping och sedan hallt kontakten med over sommaren. De hade pa forhand lovat att visa oss det akta Amsterdam (var inte orolig, mamma!).

Forsta kvallen stannade vi i Almere som enligt Joris, sonen i familjen, skulle vara lika stort som Jonkoping. Vi skulle nog snarare jamfora det med Stockholm. Vi traffade i vilket fall som helst hans vanner over nagra ol och blev bjudna pa ett fodelsedagskalas dagen efter. Vi tackade glatt ja. En av Joris vanner, Yorun (ja, alla har lika fula namn och de flesta borjar pa y eller j), erbjod sig att vara varan guide under lordagen vilket resulterade i en valdigt smidig overblick over staden.

Det hollandska fodelsedagskalaset var minst sagt spannande. Ar man vard for en fest i Holland bjuder man minsann bade pa alkohol och diverse delikatesser. Ni skulle ha sett deras chockade blickar nar vi berattade om Sverige, dar vi krampaktigt kramar vara egna systemetpasar.

Delikatesserna pa fodelsedagsfesten var av akta Hollandsk karaktar, t.ex. bitterballen, nagot som skulle smaka som en variant av den svenska kottbullen. Ida holl inte med eftersom den, som det mesta annat har i Holland, var friterad och fylld med ost. Kicki fick tyvarr inte nojet att smaka pa bitterballen da den inneholl kott och fastnade isallet for de ostfyllda knippena (friterade). Det basta var nog anda de chokladdoppade graddbollarna med wienerbrodsskal (och anda var det inte speciellt gott). Nej, vi har lart oss att i Holland ska man halla sig till osten (som Kicki overkonsumerar) om man soker efter delikatesser.

Vi spenderade tre dagar i Amsterdam vilket tog kal pa oss. Lukten fran alla coffeeshops gjorde oss dasiga och conversen byttes ut mot bekvamare gympadojor redan efter forsta dagen. Vi fragade oss hur vi ska lyckas vanja oss av vid dessa bekvama skor och klader - regnstall och ullmax - nar vi kommer hem?

Efter fyra dagars lyxliv med fardiglagad middag, framdukad frukost, mjuka sangar och stort utrymme kande vi suget efter det mer primitiva livet i vart lilla talt. Vi lamnade Joris familj i deras idylliska kvarter pa tisdag morgon och borjade cykelfarden mot Rotterdam. Benen var pigga men numera var det Kickis knan som varkte. Solen som for forsta gangen pa lange tittade fram mellan alla moln lockade fram det basta av oss och bada var pa ett alldeles ypperligt humor. Vi fastnade for en liten uteservering intill kanalen som rann igenom Kamir. Dar avnjot Ida baileys och Kicki en ol i eftermiddagssolen. Vi har ju anda semester!

Nu ar vi i Rotterdam, en stad vi inte fastnat speciellt mycket for. Efter andra varldskrigets bomber byggdes staden upp igen och liknar numera en helt vanlig storstad. Kicki var dock lite imponerad av alla hoga hus. Det racker med en dag i Rotterdam, imorgon rullar cyklarna mot Bryssel.



Kristin och Ida

Vi kom fram till Billund och bosatte oss på en camping 300m från Legoland. Det spøregnade och vi fick testa vår førmåga att sætta upp tæltet under extrema førhållanden. Legoland var underhållande. Kicki vill rekommendera den nya attraktionen lasertunneln (Ida fick 21300 poæng, kicki fick 1500), medan Ida føredrog den enda actionfyllda berg-och-dalbanan som fanns dær, fråga oss inte vad den hette. Men bæst av allt var nog ændå Ben and Jerry's-glassen som vi åt tre stora kulor var av. Klockan halv två vinglade vi dødstrøtta ut från Legoland, fortfarande mætta på glassen. Men vad ær en fredag utan godis? I campingkiosken køpte vi varsin godispåse (førsta gången vi inte delade).


Två dagar och flera millimeter regn senare anlænde vi till Tønder, næra den tyska grænsen. Vi hade inte fått mycket sømn under nattens tjuvcampande då paranoida Kicki, livrædd før upptæckt, stændigt væckte Ida før lugnande ord i brist på mamma. Ida var mest irriterad.


Tønder ær en vældigt mysig stad, men ingenting ær øppet på søndagar førutom Spar dær vi køpte mat. Det var tidigt och vi var fortfarande pigga i benen. I brist på karta øver tyskland søkte vi desperat efter Internet. Vi stoppade två danska manboys utanfør mataffæren och frågade snællt om de visste hur vi kunde bli uppkopplade. Tyvørr var de inte bosatta i staden och kunde inte hjælpa oss. Vi cyklade vidare men blev ganska snart stoppade av dem igen. Tydligen hade de en svensk væn i staden. De ringde, men hon svarade inte. Vi cyklade istællet till en mack i hopp om bættre tur. Under vår cykellåsningsprocess (som tar tid) diskuterade vi den hjælpsamma manboyn som definitivt hade det dær lilla extra. Nær Ida vænder på huvudet ser hon att mannen i fråga sitter i bilen en meter ifrån, pratandes i telefon. Han ger oss en vægbeskrivning och vi åker till hans svenska væn. Nathalie var en vældigt trevlig kvinna (trots vår motbjudande lukt), men dessværre fungerade inte hennes internet just då. Efter lite konverserande læmnade vi den inbjudande sængen och tog på oss våra motjudande skor. Hon frågade om vi ville ha något, men vi tackade artigt nej då vi redan hade allt vi behøvde.

"Vill ni inte ha en flaska vin då?"

Chock och begær. Vi kunde inte tacka nej! Vinet værmde gott på kvællen. Tack Nathalie! Det ær alltid lika trevligt med gæstvænliga mænniskor!


Idag lyser solen før førsta gången på flera dagar och resan går vidare øver grænsen ner i Tyskland. Vi hoppas på att snart hitta ett torrt hotell med frukostbuffé.


Cyklist, Javisst!




/Kristin och Ida

Resan borjade klockan 9.00 den 4 september fran Runnavagen i Jonkoping. Forsta dagen gick allt som pa rals. Vi hade pigga ben helt enkelt. I Norra Unnaryd fick vi vatten av en naken man. Redan halv fyra kom vi till Tranemo  dar vi egentligen hade planerat att spendera forsta natten. Efter lite shopping pa ICA (forlåt Willy:s /Kristin) bestamde vi oss for att fortsatta farden, nagot som hade gatt valdigt bra om vi inte hade støtt pa en helvetes grusvag som søg musten ur oss. Vi erkænde oss besegrade och slog upp taltet invid en kyrkogard i Østra Frølunda.


Dag tva och antligen framme i Varberg (handlade det sista på Willy:s, du behøver inte sparka mig Anita!) fick vi bo i en alldeles egen lægenhet. Tack Ingrid och Rolf før att vi fick kontakt med dem. Och tack Inger och Lasse før gæstfriheten!


Vi lamnade Sverige med færjan (dær besættningen fær ævrigt verkade ha en førkærlek till svensk schlager. Øronproppar.) en solig morgon och anlande vid tolvtiden i Danmark. Ingenting kunde stoppa oss nar vi gled ut fran farjan och de glada medpassagerarna vinkade åt oss. Hundra meter senare gick Idas cykel sønder. Kristin drog lite och Ida mekade. Tio minuter senare och lite svettigare rullade vid vidare pa det tillsynes platta och perfekta Danmark. Men ack sa fel vi hade. Ju længre søder ut vi kom påminde landskapet oss alltmer om helvetesbackarna mellan Ullared och Rolfstorp. Dessutom lurades vi om och om igen in pa mountainbikeleder som verkade vara gjorda før æventyrslystna cyklister med stora feta dæck och utan packning. Absolut inte før våra Skeppshult med fyra væskor. Dessa leder fick helvetesgrusvægen i Sverige att mer och mer likna en barnlek. Aldrig mer ska vi følja national cykleroute number 5. Numera håller vi oss till de større men æn mer trafikerade vægarna (var inte orolig, pappa!).


Vi lever mest på pulversoppa, pasta och choklad. Æn har vi inte trøttnat. Antagligen pga att vi tog en heldag i Århus dær vi fyllde på reserven med en alldeles underbar kinesisk buffé.


Dagarna har rusat ivæg och det har oftast varit fint væder. De senaste två dagarna har det dock blåst en hel del vilket får cykeln att kastas en meter i sidled och rakstræckorna cyklas numera på væxel ett.


Vi har cyklat i genomsnitt 8 mil om dagen. Allt går bra førutom att Idas knæn værker, Kristins alla sommartimmar pa willy:s gør sig påminda i form av smærta i ryggen, en geting læmnade ett minne i form av en Quasimodo-puckel i nacken på Ida och Kristin hela tiden glømmer bort var hon har lagt alla sina ægodelar.


En till sak som vi har lært oss ær att trøtthet och kartlæsning inte ær en ultimat kombination. Igår anlænde vi klockan tre till en camping Horsens dær vi hade tænkt att vila kropparna och skruva på några skruvar. Campingen visade sig dock vara stængd och med ett inte alltfør bra humør rullade vi vidare mot Vejle. Några mil senare och en aningen mer sura ledde vi før førsta gangen cyklarna upp før den brantaste och længsta backe ni kan tænka er. Asfalt øvergick till grus och vi konstaterade att det hær minsann var det sista vi behøvde. Vi hade fel. Nær vægen svængde alltfør mycket åt øster insåg vi efter en extra titt på kartan och ett samtal med en traktorspojke som luktade ciggarett att vi var på væg åt fel håll. Vi åt några stærkanda philadelphiaostmackor och Ida drog några dåliga skæmt. Det var helt enkelt bara att vænda cyklarna. Det positiva var i alla fall att vi fick rulla ner før den långa och branta backen igen. Det gick galet fort. Glædjen var kortvarig. Efter någon km på en større væg vek vår cykelled ner till vænster och det visade sig att vi återigen var tvugna att klættra upp før samma berg, æn dock någon km længre væsterut. Men nej, vi behøver ingen GPS.



Vi får se nær vi får tillgång till dator igen. Nu ær våra ben trøtta så imorgon tar vi troligen en dag ledigt och leker av oss på Legoland.




Kristin & Ida

Om Ida hade varit en möbel så tror jag att hon hade varit en gammal, nersutten fåtölj. Om ni nu i ert inre ser framför er en fåtölj som blivit nedsliten av mannen med ohyggliga knarkvanor, han som ni var morgon möter då ni är på väg till skolan eller jobbet, hängandes på låset till Willy:s bara för att vara först in till pantautomaten där nattens fynd av pantburkar ska bytas ut mot ett kvitto, ett kvitto som han några sekunder senare ivrigt sträcker fram till kassörskan som samtidigt som hon gör ett gott försök att inte andas kvitterar ut sisådär en femtiolapp, en femtiolapp som mannen sedan spenderar på folkisar och marabou chokladkakor (ja, lite arbetsskadad är jag efter en sommar som kassörska), ja, då tänker ni fel. Jag tänker mig mer en sådan där handgjord fåtölj som man ärver av sin morfar, där varenda fläck eller defekt bär på en egen historia. Blotta anblicken får en att känna sig trygg och det enda man vill är att krypa ner i den med en kopp te och en bra bok. En trygg punkt i livet. Perfekt för regniga dagar och trötta ben.

Ida är varken dramatisk eller omständlig. Alltså i de flesta fall raka motsatsen till mig. När jag har tappat en nyckel eller krånglat till det för mig på ett eller annat sätt är hon den som lugnar ner mig. När jag står och gestikulerar, hyperventilerar och skriker (ofta pga. helt banala anledningar) – då skrattar hon (inte på ett hånande sätt, nej nej, utan sådär ”nu överreagerar du igen men ack vad söt du är”) och med bara några få ord får hon mig att återigen landa på marken. Vi kompletterar varandra på ett ganska sällsynt sätt. Hon har tålamod med mig. Och det är guld värt.

Vi har en sak gemensamt. Vi är sådär farligt ärliga. Eller. Jag är kanske lite mer elakt ärlig. Det brukar Ida påpeka. Ida har i alla fall vett att hålla inne på de elaka ärligheterna. Hon tänker dem bara. Det vet jag eftersom hon ibland har avslöjat några för mig. Jag är i vilket fall som helst övertygad om att det är just den här brutala ärligheten som gör att vi kommer orka med varandra. Åtminstone någorlunda bra (peppar peppar ta i trä!). Att kunna säga ”snälla söta rara, jag är jävligt trött på dig just nu så kan du vara vänlig att hålla käften tills jag har lugnat ner mig?” är nödvändigt för att kunna umgås så tätt inpå varandra som vi ska göra under så lång tid.

Fast om någon nu måste tröttna på den andra, då borde det bli Ida som tröttnar på mig. Jag menar, om jag hade fått dessa två alternativ att välja mellan hade jag utan tvekan valt det sista.

• ·         Cykla till Rom med mig själv.
• ·         Cykla till Rom med Ida.

Ida valde det första alternativet. Jag förundras och beundrar. Hur lång tid orkar hon med mig?



/Kristin

Våren 2010 tog jag och min kära vän Kristin Löf studenten. Efter tolv års skolgång var det nu dags för livet. Det stora äventyret. När man tar studenten känner de flesta att det är dags för något nytt att hända. Vi behöver alla någon slags förändring. Förväntningarna är höga. Det känns viktigt att starta det nya livet med något riktigt bra. Flytta hemifrån kan vara ett alternativ, kanske en ny stad eller för vissa ett nytt land. Men det mest populära valet är nog ändå att resa. Se världen. Bränna upp sina sparpengar på backpacking i Asien (vilket för övrigt var min första idé), volontärarbeta i Sydamerika (min andra idé), tågluffa i Europa eller kanske Work and Travel i Australien. Jag visste redan från början att jag ville resa. Att utforska resten av världen har alltid känts mycket lockande.

 

För min del väcktes idén någon gång under vintern 2010. Jag pratade med en kompis som är väldigt aktiv i cykelvärlden. Min fråga till henne var, lite skämtsamt, om hon planerade en cykelresa runt jorden efter studenten. Då lät det nästan absurt i mina öron. Men när vi skiljts åt fick jag ställa mig själv frågan om det inte var precis det jag ville! Helt plötsligt verkade allting ganska självklart. På cykel är man fri. Inga tider att passa, inga färdigbestämmda rutter. Cykeln rullar precis dit man vill (om man orkar). Men det var inte förrän på en samhällslektion (hoppas inte Ingalill läser det här) några månader senare som planen började ta form, om än på ett drömstadium. Vi satt i datasalen när jag började berätta om mina tankar för Kicki. Lite förvånande fick jag svaret att hon också varit inne på samma tankebanor. Resten av lektionen spenderade vi med att planera en resrutt och läsa om andra som åkte på cykelsemestrar. Vår första idé av resrutt gick över Estland, Lettland, Litauen och ner i Polen, Slovakien, Slovenien och allt vad det heter. Efter lite tankfullt betraktande av vår nedmålade rutt insåg vi nog båda två att dessa länder inte var ultimata cykelländer. Jag tror inte ens att jag hade vågat tälta i Vitryssland om Pappa varit med. Vi var dock båda överens om att Rom var det perfekta målet, så vi bestämde oss för att ta oss dit på den västra sidan istället. Länder som Nederländerna, Belgien och Frankrike kändes lite mer välkomnande. Inte lika hårt och okänt. Vi är trots allt uppväxta i trygghetsnarkomanernas land och så lätt är det inte att bryta sig ur ett så pass inpräntat mönster.

Fast båda var väldigt nöjda med cykelidén dröjde det ytterligare någon månad innan vi faktiskt konstaterade att vi skulle göra det. Vår beslutsamhet kom nog mycket av att ingen trodde att vi skulle klara det. Och det tålde tydligen varken jag eller Kristin att höra! Vi bestämde ett datum.

I augusti insåg vi att det var hög tid att börja planera. Vi hade konstaterat att vi inte ville ha planer som låste oss eller som förstörde frihetskänslan. Men vissa saker, som att köpa en cykel, cykelväskor och tält var ändå nödvändiga.

 

Tutte le strade portano a Roma. Alla vägar leder till Rom. Med mitt lokalsinne är det av yttersta vikt att detta påstående är sant. Jag inser nu att det är tur att mitt ressällskap är en van orienterare (som även vunnit medaljer). Hon kan läsa kartorna när vi befinner oss ute i ingenmansland och säga åt mig att ja, vi behöver en kompass, Ida. Förutom sitt leriga fritidsintresse är Kristin Löf är även en seriös friluftsmänniska som trivs mycket bra i den gröna skogen eller på ikhp-berget. Jag kan säga att utan henne hade jag inte varit ägare av en Haglöfs sovsäck för tusen kronor (vem fan lägger så mycket pengar på en klaustofobiframkallande svettsäck?) eller tre underställ från Ullmax (Det räcker väl med ett?). Nej, när det kommer till friluftsting är det bara det bästa som är gott nog för Kristin Löf. Och för en gångs skull dryper inte mina ord av sarkasm eller hån. Utan Haglöf sovsäcken och Ullmaxunderställen hade resan förmodligen inte blivit lika varm och behaglig. Men tro nu inte att min glädje över att ha Kicki som ressällskap enbart för hennes friluftsiver och kartläsartalang. Nej, Kristin Löf är också en mycket bra vän, vars trevande humor, politiska iver och dramatiska utspel roar mig på ett sätt som kommer att hålla mig varm mycket bättre än vad min tusenkronorssovsäck kommer att göra. (Och ja, jag avslutar alltid med något klyschigt).

/ Ida